En samvetsfråga

Et samvetsfråga

Av Kaj Munck

Studenthemmet den 6. januari 1936.

Kära Gertrud!

Du vet ju att det inte ligger för mig att skriva brev, men några rader måste du och ditt hem i alla fall ha från mig med ett tack för den verkligt härliga julferie, som ni med er otroliga gästfrihet beredde mig! Jag misstänker att du nog blev litet paff när du strax före jul på skämt sade till mig att jag gärna kunde hälsa på er en gång – och jag tog dig på orden och svarade: ”Då kommer jag med detsamma!” Men jag hoppas jag inte har fördärvat alltför mycket av julen för er, och vad mig beträffar har jag inte en sekund ängrat min resoluta tilltagsenhet. Det var bara en sak, som jag gärna hade velat tala med dig om innan jag reste frän er, men det var precis som om det inte kunde bli tillfälle till det, och därför passar jag på att komma in på saken nu då jag i alla fall skall skriva mitt tackbrev. Bara jag nu kan samla mina tankar! Efter en så lång nattresa och färjeturen och det ena med det andra. Och så virrig som jag är i huvudet av alia dansmelodierna! Aldrig hade jag trott att det fanns så mycket dansmusik – och att jag skulle få veta det i en prästgård! Jag är ända sedan barndomen inställd på att en prästgård är det allvarligaste ställe i världen näst kungliga operan. Och er hade kanske också varit det om inte alla ni flickor hade funnits.

Nej, hör nu, ja, där kan du se så kollrig jag är, som kan sätta mig ned och skriva sådant som detta – för det är ju helt enkelt att förnärma din far och mor. Och det var sannerligen inte meningen, för det är säkert mycket präktiga människor. Jag begriper bara inte, hur din far bär sig åt för att kunna studera under allt det övasen, som ni flickor ställer till. Men det är kanske också en av mina villfarelser att präster studera. Jag tyckte emellertid inte att det föreföll som om din far improviserade i kyrkan. Du kan tro att jag var väldigt nyfiken på att höra honom predika. Nu slår du upp ett riktigt bofinkskratt – jag vet inte vad det är, men så skrattar du alltså – och tror mig inte, men jag skall säga dig varför jag var så nyfiken, Gertrud. Jo, för jag tänkte: när denne sunde och hurtige världsman träder in i kyrkan och börjar föreläsa om alla de medeltida dogmer o. s. v. som ju hans ämbete foreskriver att han skall syssla med, så måste det verka riktigt falskt. Hur överraskad blev jag inte när jag i stället hörde honom tala lika fritt och naturligt som hemma vid middagsbordet! Och det var förresten mycket vackert det han sade.

Men jag kommer alldeles bort från det jag ville fråga dig om, Gertrud. Ser du, det kom som en sådan överraskning för mig, ja, alltså en obehaglig, att du hade fått den rent vanvettiga idén – och det med en enda gång – att du inte längre vill studera. Jag kan naturligtvis mycket väl förstå, att när din mor är klen vill hon ha en av sina egna döttrar hemma; men, jag bara frågar, när ni nu är ett helt kompani – varför då just du? Jag skall säga dig något, som jag aldrig förr har påpekat för dig, och det är att dina långa fina smidiga fingrär äro liksom skapade – nå, du vet att jag tror på utvecklingen och inte på skapelsen, men låt oss inte bli pedanter – till att föra en operationskniv. Du måste helt enkelt bli läkare. Jag har också alltid tänkt mig, att du och jag en gång kunde sätta upp en klinik tillsammans. Jag menar att två sådana livsbejakare som du och jag naturligtvis bli gifta med var sin riktigt sura och hederliga ingenjör och guvernant, och då kunde din dromedar till man och min dromedissa till fru finna mycket nöje i att surmula ihop medan vi två med liv och lust hjälpte varandra att gå upp i var vetenskap. Därför var det precis som en pincett i hjärtat på mig, då din mor berättade att du tänkte strunta i vetenskapen för husligheten. Och nu vill jag inte säga annat än att den eftermiddag då jag kom och såg dig stå i rök och damm mellan grytorna med kockmössa på guldlockarna skulle jag få en särdeles lust till att bli överläkare och gift med en trulsig människa, och så ha dig stående som husassistent ute i köket med tillåtelse för mig att av och till inspektera matlagningen. Men när jag kommer så långt har du redan avancerat till hederskock på d'Angleterre, och ser ned på en annan som inte kan skära för av en stek en gång.

– Men när jag kommer så långt, har du avancerat til hederskock…

Och så finns det ju till råga på allt arrendatorns Teodor eller Teobald eller vad det är han heter, som förargade mig till den milda grad. För jag tyckte att så fort jag bjöd upp någon av dina systrar till dans var han borta hos dig. På det hela taget vet jag inte om det är så värst passande med radiobaler i prästgårdar. Det kan väl ursäktas under den trevna jultiden, då man kan tänka sig att Vår Herre är på födelsedagshumör och ser litet genom fingrarna med de vanliga stränga reglerna. Nu tycker jag att ni i varje fall inte skulle fortsätta med dem, åtminstone inte ända till påsk, då jag kommer igen, i varje fall om jag blir bjuden.

Så, nu har jag skrivit minst fyra gånger så långt som jag skulle, så nu är det bäst jag slutar brevet. Jag har f. ö. aldrig varit med om maken. Jag som brukar sitta och tugga sönder reservoarpennan när jag skall skicka iväg ett par rader till någon, har skrivit en hel massa sidor på en gång! Reservoarpennan dansar iväg av sig själv; det är allt dansandet, som sitter den i bläcket!

Vet du, jag tycker det är så långtråkigt på studenthemmet, och hon, fröken Lippentiner, du vet, som förärade mig sitt porträtt, och som är en så rar flicka, och som jag är så förtjust i, hon har stått här på mitt skrivbord och haft så tråkigt i jul att hon kommit att se riktigt dum ut. Jag har faktiskt inte kunnat stå ut med henne – och hux flux rök hon in i kakelugnen! Det var nästan synd om henne, men jag får nog ett nytt porträtt nästa gång vi råkas. I annat fall kan jag taga ut henne ur kakelugnen igen, för jag har inte givit mig tid att tända på, och inte heller har jag fått morgonkaffe: mina fingrar äro alldeles stela av köld och nattvak, så du kan kanske inte ens läsa vad jag skriver. Det är en stor fördel för dig.

Men den där Teobald, honom kunde jag taga och skjuta med din fars jaktgevär, och det vore en välgärning mot mänskligheten, om det är hans skull att du sviker ditt kall. Tänk så många människoliv, som det blir slut på, men som du kunde ha räddat, om inte ett dumhuvud eller rättare sagt en valhänt person måste göra kol på dem genom att stå och fumla med kniven! Bara för att denne Torskeador inte får fatt i någon annan, som kan koka hans soppa!

– Så fort jag bjöd upp någon av dina systrar var han borta hos dig.

Men, Gertrud, nu måste jag till saken. Och den handlar om att du sade till mig sista kvällen, som du hälsade på här på studenthemmet, och jag följde dig hem i spårvagnen, och du lät din gamla trasiga cykel stå kvar – så, nu bultar det på dörren, nå, det var bara postbudet med en räkning. Nu, Gertrud, kommer det jag ville fråga dig om: du har ju en ny fin cykel därhemma, och min blev stulen i somras, som du vet, i Dyrehaven – om jag inte skulle kunna få köpa din? Så sluppe jag att skicka den till dig, och jag kan också cykla ut på sjukhuset igen om mornarna. Det skulle jag verkligen bra gärna vilja, och så skulle jag ibland kunna inbilla mig att jag alltjämt hade sällskap med dig. Du kan själv bestämma priset.

– Tack fören alltigenom storartad och präktig och hätlig och oförglömlig julferie! – – –

Och vill du så hälsa din Far, din Mor, och Hanna och Sofia och Mia och Charlotta och de andra, som ha rest sin väg, och taga emot lika många Tack, som Rockefeller hade ettöringar, for en alltigenom storartad och präktig och härlig och öforglömlig julferie med mat och dryck och annan andlig och lekamlig välfägnad. Och vill du hälsa Teobald från mig och säga, att både Margareta och Viveka och Charlotta äro mycket sötare än du.

Och så skriver du nog och säger priset på cykeln.

Din och er allas tillgivne

Doktor Jens.

P. S. Kan jag bli ägare av cykeln på annat sätt än genom att köpa den, så skriv ett par ord!

D. J. (= Din Jens?)

Kaj Munk