Den Kristna Kulturen

Den Kristna Kulturen

Kaj Munk har tagit del av den diskussion som i St.-T:s spalter förts mellan framför allt Sven Stolpe och pastor Lewi Pethrus och som ju speciellt kom att röra sig om de kristna och teatern. Här är hans syn på saken. Det blir samtidigt en förklaring hur han själv anser sig kunna förena kallet som präst med sin verksamhet som dramatiker.

Det finns en Johannesdöpar-kristendom och en Jesus-kristendom. Den första är den lättaste. Den anmäler sitt utträde ur livet, den drar sig tillbaka till öknen och dundrar därifrån mot kulturen och samhället. Dess styrka är de klara linjerna, den skarpa gränslinjen, den asketiska kraften, dess logik. Dess faror är självbefruktningen och självbelåtenheten, det vill säga fariseism. Men det finns god användning för den i Kristi församling, ja, den är salt och surdeg och oundgänglig. Kristus som själv inte hörde till den har erkänt den.

Men Jesus själv var ju så helt och hållet annorlunda. Han tyckte mycket om att umgås med människor, han satte värde på att få sig en pratstund med kvinnor, han var glad i småbarn, han var mån om sina kläder, han gick gärna på bjudningar, rostade gräshoppor var ingenting för honom, nej, ett gott glas vin och ett välstekt lamm förstod han att värdera. Men väl att märka och lägg än en gång märke till det! han satte i allt detta ingenting till av sin själsliga kraft, han var en världsman men inte en världsmänniska. Han kallade sig människosonen och var Guds son. Just genom att vara människosonen var han Guds son. Just för att han var Guds son var han människosonen.

Det är inte svårt att krypa upp på en pelare och vara pelarhelgon. Det är på helt annat vis svårt att vara pelarhelgon som helt vanlig människa. Men Kristus är inte nervös för att begäre något av oss som är svårt. Finns det då några ibland oss, som måste tillstå: ”Jag kan inte leva mitt i världen med min kristendom, den blir vek och flyter ut och blir till sist till ingenting, jag måste avlasta mig för den spänning som jag känner att jag kanske egentligen borde leva i”, nåväl, så svarar Kristus: ”Ja men jag har också användning för Johannesdöparkristna. Så riv ut ditt öga och gå enögd in till livet! Var då salt och surdeg enbart! Men akta dig för fariseismen! Akta dig för detta att kräva att alla ska vara som du. I min fars hus är det många boningar. Det skall vara ert kännetecken redan här på jorden att ni hör hemma i olika gemak. Så rik är min far att han har råd att undvara ”likriktningen””.

*

När man vill försvara konsten gentemot den trängre kristendomen, handlar man själv trångt genom att bara föra i fält den direkt kristna konsten. Den sanna konsten vittnar alltid om Gud, om också den konstnär som skapat den är aldrig så föga medveten därom, ja, kanske är en lidelsefull förnekare.

Det är Jesus som fått oss att tro att Gud är himmelens och jordens skapare. Bara få dagar efter det vi fötts har vi själva bekänt att ”jag tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare”. Jesus själv hade förmågan att kunna läsa om Gud i hans verk: i liljorna på marken, i fåglarna under himmelen, i solens gång och regnets fall. I vad vi skulle kunna kalla den hedniska naturen förmådde Jesus att tyda något om Gud, därför att han visste att Gud var världens skapare.

Så kan också teatern, den kristna teatern och den rent hedniska teatern, tala till oss om Gud. Ty vad är det för prat, att det som försiggår på teatern bara är spel och förställning. Teatern är verklighet, ja, till och med koncentrerad verklighet. Där, i den äkta konsten, får vi veta sanningen om människors lidanden och lycka, kamp och fall, leende och köld. Där avslöjas avgrunderna i människosinnena, ja, men också gudsbilden skimrar i godhet, i pliktmedvetande, i trofasthet. På teatern är vi på särdeles intensivt vis samman med människor – och som vi sade förut, Kristus tyckte ju om att umgås med människor. Gud satte kronan på skapelsen, då han skapade människan, han satte pricken över i:et med Eva. Låt oss lära känna människor, ingenting kan rikare övertyga oss om Guds storhet – och om hans fiendes storhet, att han så djupt kunde fördärva Guds yppersta verk!

Den inre missionens skapare och store ledare i Danmark, Vilhelm Beck, berättar i sina minnen att om han själsligen inte helt somnade in i unga dar, så var det till mycket stor del Shakespeares skull. Därför har jag heller aldrig, skriver han, kunnat vara med om att racka ner på teatern, när den förblir trogen sin uppgift.

Jesus har varken i liv eller lära predikat för oss den fegheten att sky världen, den egoismen att vilja hålla sig själv ren och obesmittad och därför inte ge sig i lag med andra, den övertron att det är något som helst vunnet med yttre avkall. ”Att älska Gud av allt sitt hjärta och sin nästa som sig själv”, det var det som Jesus ville pålägga mänskligheten att styra hän mot. Inbilla er inte att ni har kommit det idealet ett steg närmare genom att ni ger avkall på några få oskyldiga förströelser! Jag säger tvärtom. Ära du din Gud och gläd dina medmänniskor med en kamratlig spader när du är trött och dagens gärning är gjord! Gläd dig inför din första bal, du unga flicka, och tacka livets glade mästare från Kana, att du vet att han unnar dig att vara söt och ung och lätt till sinnes och lycklig!

*

Det står i en dansk psalm:

Jeg i mit Kald og Stand
min Gud och Fader kan
tilbörlig dyrke.

För mig är det inte bara ett annat tal än Kristi tal utan det rakt motsatta till hans om det hävdas att konstens utövare skall betraktas som djävulens hantlangare, som vandrar på förtappelsens väg.

Många av dessa människor som lever med alla sina känslor placerade i fingertopparna har oändligt mycket mer behov av att kyrkan betraktar dem som bröder och systrar än att den i självgodhet skjuter dem ifrån sig. De kan vara så små och förtvivlade i sin kamp med sig själva och för att nå det stora som tynger ner dem och som så ofta gäckar deras grepp, att det vore en god Kristi gärning om män och kvinnor av hans kyrka kunde säga till dem: ”Gud lägger märke till er kamp för att göra de talanger fruktbara som han anförtrott er, och också er gärning sker till hans ära.”

Å andra sidan finns det ju också stora konstnärer som är så hyllade och evigt rosade att de behöver umgås med en biskop som kan säga till dem: ”Ja, alla talar om er konst och berömmer och komplimenterar men jag vill tala om er själ, den odödliga! Ni glömmer väl inte bort att vara människa för att vara konstnär? Finns det anledning att komplimentera er som människa? Eller har smicker och lager holkat ur er? Har ni allaredan förlorat er själ?” Kompositören, diktaren, målaren, bildhuggaren, skådespelaren – de är allesammans Guds präster. De ärar honom ofta bättre med sina predikningar än de auktoriserade med sina. En präst på sin predikstol kan tala så livlöst och själlöst att man sitter och blir led åt alltihop. En skådespelare på scenen kan ge en gestalt ett så stilla eller mäktigt liv att Gud blir stor för den som lyssnar och ser.

*

Att man av hänsyn till sin nästas samvete skall hålla sig ifrån det som tjänar en till uppbyggelse är att vara mer rojalistisk än kungen själv. Att Paulus har bränt fingrarna på det stekta offerköttet är utan betydelse. Paulus älskade själv teatern. Kapplöpningar och fäktningar på scenen följde han med liv och lust och han inlät sig inte på det hyckleri som det är att underordna sitt samvete under andras och anse rent för orent. Jesus, den gästabudsglade, tog ingen notis om att man i smyg lastade honom för att han var en frossare och vindrinkare, publikaners och syndares vän.

Skulle man i kristen ängslan avhålla sig från allt det som kan föra till synd, så kunde man ju inte en gång få barn. Och då vore det sannerligen det säkraste att beställa sin likkista med ens.

Kaj Munk.